Tuesday, December 15, 2015






Ludvig Josephson 
FOTO: National Biblioteket




1873 ble den svenske Ludvig Josephson ledare för teatern. Han satte 1876 upp Ibsens Peer Gynt och därmed gjorde detta verk till en succé.  




L U D V I G  J O S E P H S O N



Den 29. Januari detta år afled i Stockholm efter långvarigt aftynande den man, som under sin krafts dagar kraftigare än någon annan af sina samtida inskref sitt namn i den svenska teaterns årsböcker och som med aldrig svikande energi satte sin konstnärliga uppfattnings prägel på en betydlig del af dess arbeten. 

Han kunde detta så mycket säkrare, som han en lång följd af år utöfvade en omfattande verksamhet som regissör och teaterledare, en verksamhet som han ägnade sig åt med hela värmen af sin öfvertygelse och på samma gång med all den djärfva hänsynslösheten hos en entusiast, hvilken lika litet skonade sig själf, som han hade undseende med andra.

Ludvig Josephson föddes i Stockholm den 20 februari 1832 och var yngre broder til den berömde tonsättaren Jacob Axel Josephson samt den framstående pianisten Vilhelmina Josepshon, sedermera fru Schück. För den många år yngre brodern hägrade i början icke någon konstnärlig framtid, han måste ut ur det barnrika foräldrehemmet och in i det pratiska lifvet först som sockerbagarelärling och sedan som bokhandelsbiträde. 



Christiania Theater ca 1899. Fotograf ukjent. Oslo Museum



Som sådant kom han 1851 till Paris, där han stannade ett par år, under hvilka han blef vittne till decemberstatskuppen 1851 och där han väl också gjorde sina första teaterstudier, gjorde sedan en fotvandring genom Belgien och Tyskland och kom tillbaka hit hem 1854, sedan han en langre tid upphållit sig i Dresden. 

Här i Stockholm blef han nu egen bokhandlare i bolag med sin svåger, den som lärare bekante doktor Martin Schück, men bokhandeln blef ingen lysande affär och teatern låg honom allt mera oemotståndligt i hågen. Han drömde sig en stor framtid som skådespelare, och som sådan debuterade han 1858 hos Edvard Stjernström i Narcisse Rameaus roll uti Brachvogels skådespel med samma namn.

Trenne år därefter debuterade han på Kungl. Stora teatern som Jago i Shakespeares Othello och uppträdde sedermera i flera roller på samma scen. Men till skådespelare var Ludvig Josephson icke ämnad, ty först och fremst utgjorde hans svaga och alt för högt lagda stämma därvidlag ett väsentligt hinder, som han icke kunde besegra, ock därnast var hans figur icke imposant nog för de uppgifter han helst ville lösa, nämligen hjältarnas och de tragiska karakterernas. 

Han kom i stället in på sitt egentliga område, då han 1864 antogs till biträdande regissör under Bournonvilles förmannskap, och et var här han skulle göra sig ett namn och kunna gagna som få. Under åren 1865-68 var han intendent för både lyriska och dramatiska scenerna på Kungl. Stora teatern, och det var under denna tid han utförde sitt första storverk, uppsättning af Afrikanskan hvars iscensättning väkte berättiggad uppmärksamthet, och stora förhoppningar. 

Under denna tid uppträdde han äfven som författare, nämligen 1864 med skådespelet «Folkungalek», 1866 med «Marsk Stigs döttrar» ock 1867 med komedien «Med konstens vapen» Med skäl torde man om dessa arbeten kunna säga att han i dem var långt mera regissör än skald, hvarför också effekten af hans stycken blef långt mera en yttre än en inre.

Härsklysten som Ludvig Josephson var, kom han under året 1868 i konflikt med en vilja som var lika stark som hans egen, och följden däraf blef att han med detta spelårs utgång afgick från den kungliga scenen och i förening med den likaledes afgångne dekorationsmålaren Fritz Ahlgrenson öfvertog den nyupprättade «Mindre teatern» sedermera i dagligt tal kallad «Hammars lada», samt där började gifva en serie representationer af skådespel och komedier, aflösta till och med af en direkt införskrifven italiensk opera. Men den skicklige regissören och den icke mindre framstående dekorationsmålaren voro båda två lika opraktiska ekonomer – och företager gick omkull innan året var gånget.

Nu drog Ludvig Josephson sig tillbaka til privatlifvet för ett och annat år, likväl emellanåt periodiskt uppdykande som teaterledare än i Stockholm, än i Göteborg, till dess han 1873 antogs som sceninstruktör och ledare for Kristiania teater, där han stannade i fem år till dess dens norska teaterns brand åter försatte honom «i disponibilitet», som det heter på det diplomatiska språket. 

Bland hans mera epokgörande arbeten därstädes, torde uppsättningen af Ibsens «Peer Gynt» vara det märkligaste och lämnar ett nytt bevis på det oförskräckta mod med hvilket Ludvig Josephson vågade sig på äfven de mest fordrande uppgifter, hvilka han dock löste på ett öfverraskande lyckligt sätt.




Henrik Ibsen 1828–1906




Med året 1879 inträder det mest betydelsfulla skedet i i hans mångomfattande teaterverksamhet, i det han då tillsammans med Victor Holmqvist öfvertog den efter Edvard Stjernströms död allt mera undanskymda Nya teatern på Blasieholmen. 





Svenska Teatern, Blasieholmsgatan 4 A
i hörnet av Teatergatan




Under de åtta år som han med obestridd konstnärlig, men tyvärr ofta svikande ekonomisk framgång förde sin envåldsspira därdstädes, visade hans spellista en mängd dramatiska arbeten af rang och bidrog han i hög grad till den lifaktighet som under denna tid kännetecknade den inhemska dramatiska konsten. 

Idealist som han var, led han dock ett sannskyldigt martyrskap därutinnan, att han måste låta «akkordets aand» blifva rådande vid sin teater, så att han för att möjliggöra uppförande af Shakespeares «Julius Casar» och Goethes «Faust», Ibsens «Brand» och Björnsons «Over Evne» på mellandagarna måste släppa fram «Boccacio» och «Niniche». Men när bolagsmannen och publiken sade sitt: «sådan är vår nådiga vilja», så måste han foga sig, om det också skedde med blödande hjärta; ty det tröstade honom foga att det ofta nog kunde ske med penningflödande händer.

Efter ännu ett kort, men misslyckadt försök att upprätthålla den af honom i mer än ett fall nyskapade skådeplatsen, återgick han 1890, men nu med brutna krafter, till den kungliga operascenen först som regissör och sedan som sekreterare, men afgick från den senare befattningen med året 1895.


DØDSRUNOR
SVEA Folk-kalender för 1900
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG